vart skall jag börja
Jag är inte så hemma på det här med att blogga så jag vet inte riktigt vad jag skall börja med. Men att berätta om sig själv är ju alltid en början.
Jag är en tjej som är 44 år bor i sundsvall med mina 2 barn och min sambo och 2 katter.
Jag är född och uppvuxen här , bodde här tills jag var 19 år då jag flyttade till stockholm och bodde där i 20 år.
2003 på alla hjärtans dag flyttade jag och min familj tillbaka till min hemstad.
Jag har haft diagnosen fibromyalgi sen 2004 men har haft värken säker i 15 år.
Jag är yngst i en barnaskara på fyra. Min bror Ingvald som va älst dog i galoperande lekumi innan han blev 40 år.
Min syster kristina blir 60 år i år och min bror Lars-yngve är 58 år han föddes med vattenskalle som gjorde att han blev utvecklingsstörd men är väldigt ducktig och har till för ett par år sedan klarat sig helt själv.
Min uppväxt har väl inte varit den lättaste med en utvecklingsstörd bror man har väl inte alltid fått den uppmärksammhet som man hade velat åtminstone inte från min mamma och så är det väl fortfarande.
Min pappa och jag gjorde saker ihop istället och det är fina minnen som jag bär med mej. Vi var väldigt ofta på fotbolls matcher här i Sundsvall, fiskade, plockade vinbär och gjorde hinder på gräsmattan där våran hund fick hoppa.
Nä nu skall jag försöka ta mej ut i solen lite men skall försöka skriva mer en annan dag
Jag är en tjej som är 44 år bor i sundsvall med mina 2 barn och min sambo och 2 katter.
Jag är född och uppvuxen här , bodde här tills jag var 19 år då jag flyttade till stockholm och bodde där i 20 år.
2003 på alla hjärtans dag flyttade jag och min familj tillbaka till min hemstad.
Jag har haft diagnosen fibromyalgi sen 2004 men har haft värken säker i 15 år.
Jag är yngst i en barnaskara på fyra. Min bror Ingvald som va älst dog i galoperande lekumi innan han blev 40 år.
Min syster kristina blir 60 år i år och min bror Lars-yngve är 58 år han föddes med vattenskalle som gjorde att han blev utvecklingsstörd men är väldigt ducktig och har till för ett par år sedan klarat sig helt själv.
Min uppväxt har väl inte varit den lättaste med en utvecklingsstörd bror man har väl inte alltid fått den uppmärksammhet som man hade velat åtminstone inte från min mamma och så är det väl fortfarande.
Min pappa och jag gjorde saker ihop istället och det är fina minnen som jag bär med mej. Vi var väldigt ofta på fotbolls matcher här i Sundsvall, fiskade, plockade vinbär och gjorde hinder på gräsmattan där våran hund fick hoppa.
Nä nu skall jag försöka ta mej ut i solen lite men skall försöka skriva mer en annan dag
Kommentarer
Trackback
